Av med masken
Det är lika bra att erkänna för er, då har jag nog lättare att acceptera det själv. Livet är inte lätt nu, inte alls lätt, skit svårt rent ut sagt.
 
Jag är på tok för stressad, humöret svänger värre än den värsta pms attacken jag någonsin haft. Redan tio resp. fem veckor innan tentamen har jag tentastress/ångest. Mitt i detta försöker jag vara så aktiv jag bara kan men jag orkar inte. När jag drar på tiden och "inte gör någonting" får jag dåligt samveta och mår ännu sämre vilket gör det ännu svårare att fortsätta med pluggandet. En stor ond cirkel.
 
Samtidigt har jag så mycket pepp i ryggen, personer som tror på mig och stöttar mig. Människor som jag inte vill göra besvikna utan bevisa för att de har rätt, att jag kan.
 
Men just nu orkar jag bara inte. Ingenting. 
 
Av med masken, sluta leka pokerface, det är bara så himla dumt att lura sig själv, iallafall en längre period. Jag vill inte fakea någonting annat än sanningen. Det är så jobbigt att gå runt och le och skratta när klumpen i magen bara växer. Jag vill vara så äkta jag bara kan.
 
Oavsett hur jag mår och känner så vägrar jag att ge upp. Hur svårt och jobbigt det än kommer att bli ska jag fortsätta. Om de så behövs kämpar jag ända in i graven, för jag ska kunna detta.
 
Jag måste hitta tillbaka till mig själv och sluta famla runt i mörkret. 
 
Funderar på att sova en hel dag, låta mig själv bara vara och skita i alla dumma hjärnspöken. Det dumma med det är att jag kommer ångra den dagen sen, i stressen innan tentan. Att en hel dag gick till spillo utan att fått någonting vettigt gjort alls. Även om jag vet att man behöver vila också, men då vill jag vila på rätt sätt.
Jag längtar hem så oerhört mycket just nu. Jag saknar Simon. Jag vill åka hem och bara vara hemma. Det är så ensamt här. Tur att min lurviga busiga hund är här och tar hand om mig. Utan Nalle hade jag aldrig gått utanför dörren utöver då jag ska handla, till BMC eller till någon kompis.  Även om jag känner att jag inte kan ge honom den tiden jag vill och han behöver. Så vill jag inte vara utan honom trots att han stjäl massor av tid från mig.
 
Jag hatar att man måste ner hela vägen till botten för att nå toppen. Den där stegen upp är så oändligt lång och pressen är så hård.
 
Ikväll ska jag bara låta mig själv gråta och somna innan tolvslaget. Funderar på att köpa en fet godispåse i morgon och smälla i mig. Tror det kan lindra smärtan en hel del. Bara den inte ger mig mer dåligt samvete. 
Det där dumma samvetet, finns det någonting som blockar det?!
 
Till sist vill jag sluta detta röriga inlägg med att säga TACK!
Ett stort, stort jätte tack, alla underbara vänner som stöttar och hjälper mig i detta. Utan er hade det aldrig gått.
<3

 
Puss