Prestationsånget, jag hatar det. Som en tung mantel i sten, hängades på axlarna.

Misslyckande blir som hårda sparkar i magen. För stunden orkar jag inte rycka upp mig och resa mig igen. Sparken blev alldeles för hård denna gången. Jag trillade på mållinjen igen. 

 

Nu är jag inne i en ondcirkel som snurrar alldeles för snabbt. Jag kommer inte ur den. Antar att jag måste få hjälp utifrån för att lyckas. Vad gör jag för fel? Varför kan inte jag få lyckas? Jag var ju så himla nära, men ändå så långt ifrån.

 

Jag trodde aldrig att de små illmariga bokstäverna skulle påverkar och betyda så otroligt mycket i mitt liv? Att både ett G och ett U kan få mig och skrika och gråta fast på så olika sätt.

Nu har jag fått U två dagar i rad, det blev för mycket för mig. Bägaren ran över, måttet är rågat.

 

Nuvarande kursen känns om rena grekiskan, jag vet inte hur jag ska ta mig ur det? Det känns som att jag inte förstår någonting?

 

Detta skolsystem gör mig sååå förbannad. Jag tycker allt känns så skevt och otydligt? Lär man sig så pass mycket bättre och mer av att leta upp alla svar och frågor själv? Varför kan man aldrig få någonting svart på vitt? Kunskapen ska ju ändå in i huvudet och bevisas? Varför kan inte alla förläsare vara lika tydliga och bra? Och framför allt förberedda när det kommer in och ska stå och tjöta om någonting jätteviktigt i 4 timmar men inte hinner genom hälften av de de tänkt? Då har inte en kotte gjort ett försök till att störa eller ställa frågor? Så klagas det så mycket på att elever inte kan och är oförberedda? Nej, där stämmer inte alls det? VARFÖR ska det krävas så otroligt mycket av oss elever? Aldrig att någon icke studerande kan säga att det är lätt och att det inte alls tar någon tid. Att plugga är banne mig ett dygnet runt prodjekt som alltid ligger en hack i häl. Som ständig snurrar runt i tankebanorna och maler på. Inte ens när man sover får man vara i fred. Jag vet att även "vanliga" jobb kan påverka en dygnet runt, men jag måste ändå påstå att då är det självförvållat. När lärare står och säger att de tycker att plugget är som ett heltidsjobb om inte mer. 8 timmar per dag. Jaha, när ska man hinna leva och andas då? När ska man kunna unna sig lite tid utanför plugget? 

 

Just nu får jag ångest så fort jag låter bli att plugga när jag egentligen skulle kunna det. Varför gå ut och ta en promenad när jag kan plugga? Då slösar jag på tiden. Ändå är det så viktigt med motion och frisk luft. Men tiden räcker inte till det? Inte alls, egentligen. Inte för en trögfattad själ som mig, och jag vet att jag inte är ensam. Jag är långt ifrån det.

 

Varför kan de inte lära ut bästa sätt att lära sig på? Alla einsteins där ute kan väl dela med sig lite av hur man ska göra och tänka? Jag har slut på ideér?

 

Att en hjärna kan kännas så tom och full på samma gång?

 

Låter det rimligt att jag ska skriva 7 tentor denna teminen? Kanske 8? När vi egentligen har 5 kurser? Är det rimligt att få plugga dubbeltid, alltså 200%? Är det ens mänskligt att göra det? Är det konstigt att man bryter ihop? 

 

Hur kan man känns sig så ensam och tom när man bor i en stor stad med massor människor runt i kring sig? Varför är jag så udda och speciellt och tänker så mycket? Är det något fel på mig? 

 

Jag vill bara få den där legetimationen och flytta hem till Simon igen! Jag vill bygga hus, gifta mig, jobba, skaffa häst, bilda familj.... Inte sitta här i en kall lägenhet. Ensam.

 

Jag är så trött.

 

När man känner att man måste ursäkta sig själv hela tiden för sin egen exsistens. För man vill inte vara jobbig och krävande? 

 

Dumt.

 

Punkt